Fredag, Begravning, Och kärlek via 1861 ord..

by

Jag skriver det här inlägget för familj, vänner och anhöriga till Sophia som inte kunde närvara vid det sista avskedet av min älskade syster! Det tog 2 timmar för mig att skriva det med många pauser för att andas. 

Ni som är nya, läs de här inläggen
Första beskedetHändelseförloppetBesöket på olycksplatsen.. 

 

Min blogg är som den alltid är, till för alla! 

opc_4375

 

En tung fredag har det varit. Just därför har det inte blivit något bloggande.

Behövde lite tid att vila, att tänka, att bara vara. Som jag sa tidigare idag så min systers begravning varit idag.. Riktigt tungt var det att träffa familjen, släkten och alla gamla vänner.  Känna hur tung luften var av sorg. Det var även den första begravningen jag varit på, så jag har inte så mycket att jämföra med, men jag tyckte att den var fin och precis som jag ville ha den. Förutom den första låten som spelades…

Ceremonin börjades med,

Björn Skifs – Håll mitt hjärta

 

På tok för tung och deprimerande låt tycker jag. Det finns låtar som är fina, som fyller än med lättand och harmoni.. Men den här är bara för djup och deppig.. Den fick verkligen känslorna att slå igång. Inte vad riktigt vad jag ville, jag tycker att det är onödigt att försöka dra fram sorg genom sorgsen musik. Jag fick nästan tårar av den här låten innan allt med Sophia hände. Hur ska det nu gå när jag hör den? 

 

 

 

 

Mammas helt underbart tal! 

– Hösten 1986 fick jag en jättechock. Då fick jag veta att jag var med barn.  Jag var en 20 år gammal partytjej som inte hade en tanke på barn, jag var inte ett dugg sugen. Många undrade hur det skulle gå, inte minst jag… Vad gör man med en bebis, vad äter de och när? Hur håller man en sån… kräks alla… är det kul… en massa tankar snurrade runt… 

 

En iskall dag i början av mars var det dags. Då låg hon i min famn. En liten tjej, tyckte jag. Strax över 4 kg tung och såg ut som en liten ET. Hon var avvaktande och jag likaså. Den där himlastormande lyckan kom inte då, direkt utan vi spanade mest in varandra. 

Sakta men säkert började någon slags förståelse växa fram mellan oss och kärleken växte dag för dag. Sophia var enkel att ha att göra med, hon gillade mat och gos, så det var det vi fyllde dagarna med. Sophia mer eller mindre bodde i min famn och det var inte många minuter vi var ifrån varandra. Bandet mellan oss stärktes, mer och mer. 


Just när hon passerat sin ettårsdag kom familjens vilda kille Johannes. Sophia tog sin uppgift som storasyster på allvar. Minsta lilla gny ifrån Johannes så var hon där och pysslade om honom. Hon var så lugn, jag behövde aldrig vara orolig för att hon skulle göra sin lillebror illa. 


Tiden gick, bandet mellan oss blev starkare och starkare. Jag upptäckte mer och mer att det var helt ok att ha barn. De gick ju att prata med dem och tom att ha kul med dem.

Och kul hade vi, vi åkte skridskor, var på utflykter, vi bakade, cyklade, badade… listan kan göras hur lång som helst. Sophia fortsatte att vara enkel tjej och mest till glädje. Sophia var så klok, så förnuftig. Förutom städningen så var det aldrig nåt att ”bråka” med henne om. 


Sophia var en funderare. Hon kunde sitta timma efter timma och bara titta rakt fram. Hon for inte runt så där som barn brukar göra. Ibland blev jag orolig och funderade över om hon var ledsen eller arg men hon såg oftast nöjd ut. När jag sen pratade med henne märkte jag att det var mycket hon funderat på, ibland stora saker men även småsaker kunde analyseras länge. Vi satt många timmar och pratade. Ibland glömde jag bort hur gammal hon var för hon var så insiktsfull. På nåt sätt var hon född vuxen.


Vid 16 års ålder var det dags att flytta iväg till internatskolan i Norrköping. Nu skulle Sophia lära sig allt hon inte visste om djur, hennes stora intresse i livet. Nu skulle hon kunna allt, lära sig allt men även klara ett eget hushåll. 

Alla har vi roller i tillvaron, Sophias roll var ”den duktiga”. Hon hade alltid höga betyg, hon gjorde alltid ”det rätta”, hon gick alltid att lita på, inget tjafs.  Men nu rasade det för Sophia. Det blev jättetufft. Hon kände press från alla håll, även från mig misstänker jag. Även om jag sa till henne många gånger att man bara kan göra sitt bästa. 

Skolan blev tuff, inte så där kul som hon tänkt sig, drömt om, men hon kämpade på. Bytte inriktning och försökte få ihop nåt vettigt. Med stöttning av vänner, lärare och mig förstås blev det till sist rätt bra.


Hon kom oftast hem på helgerna för att ladda batterierna, vi kokade soppa och kollade på film. Vissa helger när jag inte var hemma passade hon på att ladda ordentligt. När det var söndagskväll och jag dök upp, var det ofta kaos hemma. 

Jag kände hur det nästan kokade ur mina öron, hon log sött och bad mig ta en runda runt huset så skulle hon röja snabbt. Jag suckade och bet ihop, men gick snällt. När jag 5 min senare kom in mötte hon mig med en kram, ett leende och ”välkommen hem mamma” och ordningen var tillbaka. Vi löste nästan alltid våra konflikter på det sättet. Enkelt och med en kram.


När skolan till sist var avklarad var det dags för jobb. Att det inte skulle bli något med hästar eller djur som hon utbildat sig för, var rätt klart redan. Hon ville tjäna pengar! Brorsan fixade till en intervju på firman han jobbade på.  Jag körde Sophia dit och 5 min senare var jobbet fixat. Ett par dagar senare var det premiär på ett lager. 

 

Ganska snabbt upptäckte familjen att vi hade fått ett helt nytt samtalsämne. Det har alltid varit djur som hon bubblat om, men nu var det lager! Eftersom både Johannes och jag har jobbat på lager så blev det väääldigt mycket lagersnack ett tag. Hon fick vara runt lite på ett par olika lager men Schenker var ”hemma” för henne. Det var stället hon trivdes bäst på. 


Sophia bestämde sig för att hon skulle in på Schenker och nu ”på riktigt”, inte som en inhyrd! Naturligtvis fick hon som hon ville. I maj blev hon anställd av Schenker. Hon tjatade öronen blåa på oss med allt lagersnack. Hon ringde mig när det var segt, hon slängde iväg nåt sms och svor över tunga gräsklippare eller solrosfrö-säckar som inte stannade där de skulle. 

”mamma vet du hur stor plats en säck solrosfrö tar när den ligger trasig och utspridd på marken”

Våra lunchsamtal var så gott som obligatoriska och hon ringde alltid när hon åkte hem från jobbet. Hon hade hittat sin plats i livet. Hon mådde gott. 

Sophias mål var spikade; i vinter skulle hon läsa in matte B, till våren skulle hon ta hoj och bilkörkort och nästa höst skulle hon läsa Logistik och ledarskap på högskolan. 

Sen skulle hon ta över Schenker. Alla som sett hennes blick när hon sa att hon skulle fixa stället hade nog antingen darrat av skräck eller jublat av lycka beroende på vad man gjorde på Schenker. 


När någon går bort blir den personen på något konstigt sätt såå underbar, så perfekt, så ofelbar, så himla bra liksom. 

Sophia var inte perfekt eller ofelbar. Hon var kass på att dansa, borstade bara håret när hon var tvungen, en riktig slarvmaja hemma, men hon var en perfekt dotter, ett perfekt första försök för mig som mamma. Sophia var en perfekt bästa vän för hon lyssnade ALLTID och kom med sina vansinnigt förnuftiga råd. Sophia styrdes så gott som alltid av sunt förnuft och när hon sa nåt så visste man oftast att det var värt att lyssna på. När jag blev allför fjollig skrattade hon gott men hon dömde aldrig. Vi stod varandra nära, så nära man kan göra som mor och dotter. Vi var på väg att tappa vår mamma/dotter roll och istället bli bästa vänner. Ibland var hon liten och ville ha mamma men de stunderna blev färre och färre. Tyvärr kom vi inte ända fram. Det tog slut alldeles för tidigt.


Sophia sa alltid att kroppen bara är ett skal. Den ska bara vara transportförpackning för själen. Ta hand om kroppen så den håller men lägg inte för mycket jobb på den. Smink och sånt tjafs var inte hennes grej, ”det här är jag… gilla läget”, var nått vi ofta fick höra. 

Sophia visste bestämt att när en person dör så går själen direkt till de som älskar. Den 18 november flyttade hon in i mitt hjärta. Hon har ju alltid haft en plats där men nu behövdes mer. Hon var liten men himla bra på att bre ut sig.  Smärtan i mitt hjärta när hon rumsterade om går inte att beskriva. Nu börjar det lugna ner sig lite, smärtan finns där men den börjar gå från ilsken skärande värk till en molande dunkande värk. Den kommer jag leva med länge framöver. 


Sophia var på väg ut i stora världen och var redo att prova vingarna fullt ut. Det som gjorde mig så lycklig var ju att hon gärna ville flyga ihop med mig. I hennes planer fanns jag med. Nu tar jag henne med mig i allt jag gör. Hon ska få flyga, hon ska få upptäcka världen ihop med mig. Nu får min gamla kropp vara hennes transportförpackning.


Jag har sett henne gå många gånger, iväg på egen hand i livet. Första skoldan, ridskolan, till kompisar, iväg på internatet, första dan på jobbet. Men efter varje utflykt har hon kommit tillbaka till mig, berättat, fnittrat, svurit, ibland gråtit. Den här gången kommer hon inte tillbaka. Nu finns hon bara i våra hjärtan. Jag vill att ni också tar Sophia med er. Bevara henne som ett fint minne, le när ni tänker på henne, skratta gott åt det ni delat. Ge er aldrig, sätt mål och se till att uppnå dem. Ha kul… Njut av livet…

 

 

 

 

Jag vet inte hur de andra kände, men jag vet iallafall att jag blev väldigt rörd av det. Att mamma ens hade styrkan nog att läsa igenom hela… Det är helt otroligt, jag hade aldrig klarat det.

 

Minns inte riktigt ordningen på allt, men sen spelade Simon (styvbror) ett egenkomponerat musikstycke på gitarr, Josse (styvsyster) läste lite ur en dagbok från när hon och Sophia vad 15år, ett tal medskickat från en bekant som inte kunde komma lästes upp och två låtar till spelades,

Mamma Mia – Slipping Through My Fingers

Mamma Mia - I Have A Dream



 

 

Jag hade inte tänkt att ta med kameran, men mamma ringde och bad mig göra det. Det kändes skönt att ha den med. Kameran är ändå mitt liv, när jag har den i handen vet jag vad jag ska göra, jag tänker på annat och kan slappna av lite.

opc_4408

opc_4455

opc_4451

opc_4450

opc_44581

Familj och vänner som vill ha bilderna för att skrivas ut skickar ett mail till info@schandermedia.se så får ni dem i högre upplösning och utan loggan.


 

 


Etiketter: , , , , , , , , , ,

32 svar to “Fredag, Begravning, Och kärlek via 1861 ord..”

  1. Andreas Says:

    Det låter verkligen som att begravningen var något riktigt speciellt. Jag hoppas upplevelsen var vacker och fick bli ett minne av farvälet. Även om begravningar är jobbigt psykiskt så är det även bland det finaste som finns.

  2. En grabb som grät av din blogg Says:

    Begravningar är jobbiga på alla sätt & vis, speciellt när det är någon i den närmsta familjen, både min syster & min mamma är döda & blott är jag bara 17. Idag den 6 december skulle mamma fyllt 53, första födelsedagen utan henne.

    Be strong, never give up som mamma skulle sagt.

  3. Mamma Says:

    Jag måste nog förklara lite ang mitt val av första låten. ”Håll mitt hjärta” valdes för att få en leende på mina läppar. Senast jag hörde den sjöngs den av Sophia med vrålande röst och hysteriskt fnitter. Den valdes med enorm ironi och bus i hjärtat. Vi hade en ganska konstig och halvsjuk (helsjuk enligt vissa) humor och särskilt efter en stor godisladdning kl 2 på natten.

    Tack till alla ni som var där och delade dagen med oss och även en stor kram till alla ni som inte kunde men ville vara där. Jag vet att ni var där i tanken och vi kände alla ert stöd.

    Kram

  4. carroe Says:

    Väldigt vackert skrivet. Började nästan gråta när jag läste det.
    Var stark och ta hand om dig. Mina tankar går till dig och din familj.

  5. faster Kerstin Says:

    Johannes!
    Tack för att du delar med dig på ett så underbart vis. Christel berättade men det är inte samma sak som att se bilder.
    Jag håller med dig, mammas tal var underbart. Jag var ju med på den tiden och minns allt så väl. Även inne i mitt hjärta dunkar Sophia och alla sparade minnen av er när ni var små gör mig lycklig trots saknaden.
    Kramar till både dig och Catherine från oss.

  6. Amanda Says:

    Usch vad hemskt det var att läsa detta, men samtidigt väldigt fint såklart. Sitter här med tårar i ögonen. Livet kan vara fruktansvärt orättvist ibland.. Men hoppas att hon har det bra nu..

  7. Jörgen Says:

    Mycket sorgligt, väldigt välskriven och gripande text också. Något jag bara måste påpeka är att i loggan så står det något i stil med ”..fler härliga bilder..” kanske borde ta bort den i detta fallet.

    Givetvis en petitess och egentligen ingenting att bry sig över.

    Mvh,

    Jörgen Brobäck.

  8. Sanna Says:

    Hej! D va en grymt fin begravning o precis som Sophia skulle viljat ha den… Tack för att ja fick komma!! Kramar Sanna från Vreta

  9. Johannes Schander Says:

    Jörgen: Du har så rätt, loggan var helt fel för dessa bilder, men jag använde den på ren rutin utan att tänka mer på det. Inte värt att ändra nu i efterhand..

  10. Alexander Says:

    Jag vet hur svårt det är att mista en familjemedlem. Det är inget som någon vill uppleva. Jag sörjer med er, och hoppas att ni kan gå vidare ändå.
    Jag grät också av detta inlägget.

    Mamma schander: Väldigt vackert tal!

    • Johannes Schander Says:

      Alexander: Hennes tal var ännu vackrare i verkligheten. Det bästa med det var nog ändå att det som började med mycket känslor övergick till en väldigt udda känsla, det var som om jag själv förstod vad jag säger till alla andra.. Att man inte ska tänka på det dåliga utan på allt bra! Gå vidare så fort som möjligt så man kan fokusera på allt kul man har haft ihop istället för att fokusera på att hon inte längre finns..

  11. Saga Says:

    Har läst följt allt om Sofia, Tycker allt är så tragiskt… men mitt upp i allt när man läser här i blogg så blir man ändå lite glad. Just över att se er Mamma samt johannes att ni delar med er av eran sorg. Ni verkar så starka.

    Slutligen vill skicka er båda en hälsning och kramar och hoppas ni kan gå vidare.

    • Johannes Schander Says:

      Saga: Tack så mycket. Vi försöker och vi kämpar. Inte alltid det är lätt, men det går framåt iallafall.. Dagen kommer komma då jag bara minns och njuter av allt bra jag delat med henne istället för att vara ledsen över att hon inte längre finns kvar..

  12. Seija Says:

    Tack Johannes.

    Genom din blogg har vi kunnat ta del av Sofias avsked, hon kommer att leva kvar länge i våra hjärtan.

    Roger & Seija

    • Johannes Schander Says:

      Seija: Just därför jag skrev det här inlägget. För dig och alla andra som inte var där, men visst… Inte samma stämning att läsa via bloggen och att vara där, men bättre än inget.

      Jag tycker att ni ska se till att ha så mycket kul som möjligt! Vara rädda om varandra och njuta av livet!

  13. Lari Says:

    Din mamma verkar vara en enormt stark kvinna, att orka med att läsa det där utan att själv bryta ihop, det kräver en enorm styrka. Själv fällde jag en tår när jag läste det, och kan verkligen förstå er sorg.
    Jag förlorade själv en väldigt kär familjemedlem hastigt och lustigt, och visste inte hur jag skulle ta mig vidare ur det, men det är konstigt hur vi människor ändå klarar av att hantera sorgen.

    Tack för att du delade med dig av begravningen till alla, även om jag inte känner varken dig eller din familj… men vi har ju en connection ändå du och jag. =)

    Ta hand om dig!

  14. Laila Says:

    Hej Johanes ( och Chatrine )
    Det finns inte mycket att säga, men Tack av hela mitt hjärta, för nu känns det som man var där iallafall.
    Du har tur du Johannes, som har en sådan mor som du har.
    Jag kan inte tänka mig många som har klarat av det talet till sin förlorade dotter.
    Jag är stolt över att ha fått lära känna er.
    Sköt om er allihopa så ses vi snart.
    Hoppas att även du följer med till årsmötet.
    Kramar från Laila med familj

  15. Julia Says:

    Det är ju tveksamt om ni kunde gjort ett bättre låtval än Slipping through my fingers. Började storböla när jag lyssnade på den. Var Simons spel fint? Jag vet bara att det var svårt för honom att få ihop något han kände var tillräckligt bra.

  16. Jennifer Says:

    Hej Johannes,

    Jag läste din blogg nån dag efter att Sophia gått bort och blev väldigt chockad, så jag har inte förmått mig att skriva något förrän nu. Jag och Sophia var inte direkt nära vänner, men jag minns att hon lärde mig att rita hundar på fritids. Det har nog snart gått närmare tio år sedan jag såg henne sist men visst minns jag henne!

    Jag beklagar verkligen. Begravningen verkar ha blivit väldigt fin iaf och talet berörde verkligen!

    / Jennifer

  17. Lukas "LG" Says:

    Jo det var mitt livs första minnesstund. och det hade känts väldigt onaturligt om man inte hade gråtit till din mammas tal. Det finaste talet jag nånsin hört. Lycka till i framtiden Johannes med familj :) // LG

    • Johannes Schander Says:

      Lukas: Tack för att ni kom, jag var lite stressad iväg och jag tyckte det var jobbigt, så jag hälsade inte på alla och så.. Men det betydde mycket för mig att ni kom. Även om det fortfarande känns väldigt tomt så börjar det lugna ner sig nu.. Hur klar ni er på jobbet utan arbetshästen då? :)

  18. mackan Says:

    beklagar verkligen :(

  19. Johannes Schander Says:

    Mackan: Tack för din omtanke.

  20. Josefin Sjöberg Says:

    jag skulle jätte gärna vilja ha alla dina bilder.

  21. 03.58 …… …….. « Fotografen Johannes Schander | www.schandermedia.se | info@schandermedia.se | Studio i Jönköping Says:

    [...] Min älskade syster Sophia Schander 1987.03.12-2008.11.18 [...]

  22. Lovisa Says:

    Jag sitter här och gråter som jag inte vet vad.. Först vill jag beklaga sorgen och ditt skrivande berör verkligen långt in i hjärtat. Det är alltid lika hemskt när någon går bort och det är kanske ingen tröst men jag vet hur det känns att förlora någon nära. Jag förlorade min mamma för ett årsen i en tragisk olycka och ibland känns det som det vore igår. Jag beundrar starkt ditt mod. Du är stark som klarar att tänka så och vara så positiv men tillåt dig må blä och vara ledsen. Hata och skrika.. Man behöver det för att komma vidare i något sånt fruktansvärt. Styrke kramar :)

  23. 14.03 « Fotografen Johannes Schander | www.schandermedia.se | info@schandermedia.se | Studio i Jönköping Says:

    [...] Läs det jag har skrivit om det här [...]

  24. Lukas Says:

    Svar till dig johannes:

    Jodå vi har alla förstått att vi måste gå vidare.. men det är klart att alla saknar henne.. men alla pratar gott om henne när hon kommer på tal =)

    Vi var väldigt glada att vi fick komma iaf:)

    Ha det bra // LG

  25. Sanna N Says:

    Hej Johannes!

    Mitt namn är Sanna Norin och jag var klasskamrat med Sophia på Vreta.
    Jag satt förra veckan och kollade igenom och letatde efter alla mina klasskarmrater bland mina kort från skoltiden. efter mycket letande hittade jag ett kort på Sophia. Då visste jag inte om vad som hade hänt.
    I torsdags var jag och hälsade på, på Vreta och visade mitt collage för fritidspersonalen. Då frågade hon av jag hade hört vad som hade hänt med Sophia.
    Nu när jag är hemma igen så googlade jag fram din blogg och har läst allt fint du har skrivit om din syster.
    Jag vill bara skicka mina varmaste hälsningar till er familj.

    MVH Sanna Norin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: